LAS-förhandlingarna kraschade, men ryktet om den svenska modellens död är prematurt. Tillsammans är vi många som arbetar för att på olika sätt återställa ordningen, det skriver DIK:s ordförande Anna Troberg.
”Jag älskar deadlines”, sa den engelske författaren Douglas Adams. ”Jag älskar det där swooshande ljudet som uppstår när de far förbi." Det är ju en skön inställning, men det var nog få som njöt av swooshandet när den deadline parterna satt upp för förhandlingarna kring LAS-utredningen for förbi utan en överenskommelse och ett slutgiltigt handslag. Det hade varit bättre för alla om förhandlingarna gått i mål, men självklart allra bäst om man aldrig tillsatt LAS-utredningen och meddelat arbetsmarknadens parter att dess förslag skulle bli lag om de inte kom överens om något mindre dåligt.
LAS-utredningens förslag innebär – om de förvandlas till lagstiftning – en kraftigt försämrad anställningstrygghet. Effekterna är långtgående och skulle med besked rubba balansen till arbetsgivarnas fördel. Därför är DIK mycket kritiska i sitt remissyttrande till utredningen. Rubbad balans är i sig en god anledning att kasta utredningen i papperskorgen. En annan är själva förfarandet. Det är sällan fruktbart att med hot om lagstiftning tvinga olika parter till förhandlingsbordet, speciellt inte om alla inblandade redan vet att en av dem har mycket att vinna på att inte gå med på en överenskommelse.
Sedan de första reaktionerna på de kraschade förhandlingarna kom i förra veckan har det varit märkligt tyst. Politiker – även de som tvingade fram den märkliga förhandlingssituationen – har lite trevande sagt att det ju finns mer tid, att parterna nog skulle kunna komma överens trots allt. Man skulle nästan kunna tro att de inte är medvetna om att avtalsrörelsen står och stampar i farstun. Eller, att politikerna hellre dumpar över ansvaret för att urholka den svenska modellen på parterna, än att axla det fulla ansvaret för den process de själva satt igång.
Den svenska modellen bygger på att politiken låter arbetsmarknadens parter göra upp om löner och villkor i lugn och ro. Det är en delikat balanserad ordning som under snart hundra år varit en av grundstenarna i Sveriges positiva samhällsutveckling. Det är inte ett maskineri som lämpar sig för populistiska fulhack för att vinna snabba politiska poänger. Det är ett maskineri som måste förvaltas och utvecklas med omsorg av arbetsmarknadens parter.
Arbetstagarsidan har hela tiden varit tydlig med att klåfingriga politiker är mer stjälp än hjälp i detta arbete. Även arbetsgivarsidan har signalerat att man inte är helt nöjd med den nya ordningen. Samtidigt spelar den dem i händerna. LAS-utredningen ger dem i stora delar det de vill ha. Men, det finns all anledning för Svenskt Näringsliv att fundera ett varv till. Bara för att spelet är riggat till arbetsgivarnas fördel den här gången betyder inte det att det alltid kommer att vara så. Nästa gång kan det vara riggat till arbetstagarnas fördel. Det beror helt på hur det politiska läget ser ut just då.
Anledningen till att den svenska modellen kunnat bidra till samhällets positiva utveckling under så lång tid är att den skapat ett utrymme för förhandling om löner och villkor som varit fredat från politikens mest närsynta populistiska förslag – oavsett om de kommit från höger eller vänster. I stället har de långa tankarna fått ta plats och borgat för stabilitet, samarbete och ömsesidig trygghet. Att istället prioritera kortsiktiga vinster framför att gemensamt värna om detta fredade utrymme för förhandling är och förblir alltid en pyrrhusseger.
Jag inledde den här texten med ett citat av Douglas Adams. Efter denna genomgång av de strandade LAS-förhandlingarna och dess potentiella konsekvenser känns det ändå på sin plats att avsluta med ännu ett. Nämligen den uppmaning som finns på omslaget till Liftarens guide till galaxen: ”Don’t panic!” Läget är allvarligt. Balansen på arbetsmarknaden är hotad. Men, tillsammans är vi många som arbetar för att på olika sätt återställa ordningen. Ryktet om den svenska modellens död är prematurt. Än finns det tid och den ska vi – DIK, Saco, ja hela fackföreningsrörelsen – ta väl vara på.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK