Den senaste tiden har sociala medier översvämmats av taggen #metoo. Här kommenterar vår ordförande Anna Troberg kampanjen.
Det är fantastiskt att så många äntligen vågar berätta om de sexuella trakasserier och övergrepp de utsatts för. Samtidigt är det djupt deprimerande och ibland rent smärtsamt att inse hur stora delar av samhället som fortfarande går runt med skygglappar och hellre misstänkliggör de utsatta än rubbar det tysta status quo som är förövarnas favorithabitat.
Jag är inte det minsta överraskad över mängden vittnesmål. Jag känner inte en enda kvinna som inte själv skulle kunna bidra med sina egna #metoo-historier. Inte historia i singular, utan historier i plural. Det här handlar nämligen i princip aldrig om engångshändelser. Det är mönster som kommer att upprepas tills vi som samhälle säger stopp och systematiskt börjar agerar därefter.
Med tanke på de framsteg som gjorts inom arbetsmiljöområdet skulle man ju kunna tro att man åtminstone skulle få slippa plumpa kommentarer och trevande händer på jobbet, men så är det tyvärr inte. Arbetsplatsen är på intet sätt en fredad zon. Tvärt om. Övergrepp på arbetsplatsen rör sig dessutom ofta nedåt i hierarkin. När man befinner sig i beroendeställning till förövaren måste man därför inte bara hantera själva övergreppet, utan även svåra tankar kring vad som händer med jobbet om man säger ifrån.
Själv har jag på en tidigare arbetsplats upprepade gånger tvingats dela hotellrum med en chef som tillbringade all tid på rummet spritt språngande naken. Organisationens ständigt sviktande ekonomi ”krävde” att vi delade rum. Tydligen sviktade ekonomin aldrig lika mycket när han reste med manliga kollegor, för då delades det inga rum. En annan chef på samma arbetsplats klämde mig ogenerat på brösten inför alla kolleger på en personalfest. Alla såg och exakt ingen sa något. När jag till slut lyfte att det fanns uppenbara problem med sexism inom organisationen blev jag idiotförklarad.
Men, det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker. Det är du som bestämmer var dina gränser går. När någon tar sig friheten att kliva över dem har du all rätt i världen att ställa till ett jäkla liv och alla runtomkring har ett ansvar att lyssna och ta saken på allvar. Tystna inte om någon försöker tysta dig. Ta saken vidare. Lyssnar inte din chef? Gå till nästa chef. Lyssnar inte den chefen heller? Det händer tyvärr, men misströsta inte. Som DIK-medlem är du aldrig ensam. Be oss om hjälp. Vi är vana att hantera den här typen av frågor och vi står på din sida.
#Metoo har effektivt stört den massiva tystnad som gjort det så lätt för förövare att systematiskt, år ut och år in, kränka kvinnor i sin omgivning. Låt oss fortsätta att störa den. Varje gång någon utsätter någon annan för sin egen totala gränslöshet måste vi protestera och agera. Vi måste vägra tystnaden och ställa till ett jäkla liv. Det är den finaste gåvan vi alla kan ge oss själva, människor i vår närhet och samhället i stort. Behöver du och dina kolleger hjälp att bryta tystnaden? Ring DIK. Vi finns där för er.
Anna Troberg
Förbundsordförande DIK