Kulturproducenten Elina kämpar för att kultur ska vara tillgängligt för alla

”Ni kommer tro att ni kört fel, men fortsätt bara så kommer ni rätt”. Det är instruktionerna vi får från Elina Widnersson för att hitta till kulturscenen Opalen i Rimbo. Hon möter upp vid entrén med en stor kopp te i handen. Det har varit brandövning på morgonen, hennes skrivbord är överbelamrat med prylar från en kulturfestival i helgen och igår sjöng hon med Siw Malmkvist. Det verkar vara en typisk dag i Elinas arbetsliv. Hon beskriver sina olika engagemang som sina ”hattar”.

– Jag har många hattar men Mumik är den största, säger hon och rättar till kepsen som det för tydlighetens skull står Mumik på.

På kulturinitiativet Mumik är Elina anställd som verksamhetsledare på 80 procent och jobbar konstnärligt med personer med funktionsnedsättning. Rundvandringen i huset visar att bakom den kommunala fasaden ryms mängder av färg, form, själ och hjärta. Vi möter flera grupper bestående av både deltagare och ledare, som är samlade kring scenkonstplanering, poddinspelning och fikabord. Det är många som lyser upp när Elina kommer in. De vill berätta om idéer, saker som hänt och prata om den lyckade kulturfestivalen som var i helgen.

– Jag hade några kompisar som sa att vi gjorde en funkisfestival, men då sa jag att ”nej vi ska göra en scenkonstfestival”, det är stor skillnad. Vi jobbar mycket för att det inte ska bli ett parallellsamhälle, säger Elina. 

Så fick Rimbo en av Sveriges modernaste kulturscener

Elina är ”born and raised” som hon säger, i Finsta utanför Rimbo. 

– Jag har väldigt svårt att släppa kontakten med folk. Eller jag är väldigt bra på att hålla kontakten med folk kanske man ska säga, så jag har alltid kommit tillbaka.

Som ung och kulturintresserad blev hon varse om hur orättvist det var att det inte fanns något kulturliv i Rimbo. Hennes rektor fångade upp hennes engagemang och redan som 14-åring var hon med och träffade politiker för att driva på för en lokal kulturscen, trots att hon som hon uttrycker det då var ”helt dum i huvudet och inte hade någon respekt för politikerna”.'

Efter att Elina varit i väg och utbildat sig kom hon tillbaka och fick en anställning hos Roslagens Sparbank som såg ett behov av mer kultur i Rimbo. 

 – Så jag fick en projektanställning och uppvaktade politiker och samlade hela bygden. Handbollsföreningen satt och gjorde skrivelser om att det behövs en kulturscen i Rimbo för de var trötta på att behöva ställa in sina elithandbollsträningar på grund av luciatåg. 

2020 invigdes den nya scenen som är en av Sveriges finaste i sin kategori, med full tillgänglighet (inte bara för publik och artister utan även för tekniker) och ett digitalt akustiksystem som gör att man kan ändra akustiken från ”föreläsningstorrt till katedral”, med bara en knapptryckning.

Mumik öppnar kulturen för fler

När scenen väl var på plats gick Elinas fokus vidare. Nu gällde det att tillgängliggöra kulturen för fler och då specifikt för personer med funktionsnedsättning.

– Det har alltid varit den springande punkten för mig, att kultur ska vara på riktigt till för alla. Det ska inte vara så att man behöver kisa väldigt mycket med ögonen och använda sin fantasi för att ens föreställa sig att det är en scen där.

Mumik började som ett projekt finansierat av Allmänna arvsfonden men står nu helt på egna ben med finansiering av vård och omsorgsdelen i Norrtälje kommun. 

– Jag tror ingen deltagare märkte någon skillnad efter att projektet tog slut i december 2024 till att vi satte i gång igen i januari 2025. De hoppade bara ur taxin som vanligt ”då kör vi!”

Att få uttrycka sig med musik och scenkonst

En av de medverkande är Therese Jansson som skriver låtar och jobbar med musikproduktion. Hon kommer in med en surfplatta på sin rollator. Hon knappar in något på den och så läser en röst upp det hon vill förmedla, att hon har en cp-skada.

– Du är ju väldigt intresserad av ekonomi och har skrivit en låt om att alla inte har Swish, säger Elina och Therese nickar bekräftande.  

Eftersom Therese inte själv kan sjunga är det Elina som brukar sjunga in hennes texter. De spelar upp låten som handlar om ett reellt problem för flera av deltagarna på Mumik – att inte alltid kunna köpa mat när de ska åka någonstans där det bara går att betala med Swish. 

– Vårt arbete här handlar om att se varje individ och lyfta vad den vill göra. Det är en samskapande metod, berättar Elina. 

Vi går vidare till ett förråd med scenkläder som användes på festivalen i helgen. Allt är gjort av återbruksmaterial, av second hand-plagg och tyger och material de fått skänkta till sig. Det ligger mycket tid och noggrannhet bakom kostymerna, materialet är knutet, färgat, målat och flätat minutiöst.

– Är det något som den här gruppen oftast har mycket av så är det tid, ofta oceaner av tid då de inte får göra någonting. Man väntar på att beslut ska tas och möten ska hållas och man väntar på taxin. Här får de göra något värdefullt av sin tid. 

Ibland tycker deltagarna att Elina, med alla sina åtaganden, behöver ta det lite lugnare.

– Jag blev ju sjuk och tappade rösten på festivalen i lördags så från klockan sju hade jag noll röst. Då sa de åt mig att ”nu åker du hem och vilar Elina”.

Kulturproducent, frilansande sångerska och föreningsjunkie

Som den mångsysslare hon är, är Elina även verksam som sångerska i egen regi. Vissa dagar är hon ute på turné med Göran Greider i något som kallas ”En kväll för Cornelis”. Och tillsammans med sin kille som är gitarrist spelar hon in en platta där de tonsatt Karin Boyes dikter. 

– Och utöver det verkar jag vara en föreningsjunkie av rang, men jag försöker trappa ner nu litegrann. 

Ett styrelseuppdrag hon inte vill trappa ner på är dock för föreningen Kultur och kvalitet som arbetar för ökade rättigheter för personer med funktionsnedsättning inom kulturbranschen. Föreningen har bland annat anordnat panelsamtal där personer med funktionsnedsättning fick ställa frågor till politiker – och vice versa.

– Jag tror det är ganska viktigt att vända på maktperspektivet, säger Elina.

Att hitta balansen när jobbet är det roligaste som finns

Att ha ett så viktigt, roligt och engagerande jobb gör det svårt att släppa jobbet och bara vara ledig. Elina bor dessutom i Stockholm men sover över i Rimbo flera dagar i veckan när hon jobbar där. Det gör det svårt att ha normala kontorstider.

– Det finns alltid jättemycket saker att göra, och förbättra och utöka och hinna med. Det är inte ett klassiskt… vad säger man, nio till fem-jobb? Eller vad brukar man ha för arbetstider? 

Att producera kultur beskriver hon som ett målstyrt sätt att jobba. Under vissa perioder blir det mycket jobb, men när det är dags att ta igen sig är det lätt att fylla på med frilansande i stället, eller att hinna i kapp med föreningsgrejerna man inte hunnit med.

– Men man orkar med allt för att nästan allt man gör är så jäkla kul. Jag såg en intervju med en konstnär en gång som fick frågan om varför hon blev konstnär och svarade ”Det är ett av få jobb där man får fortsätta leka”.  Det gör vi mycket.

Försörjning och trygghet i kulturbranschen

Men den stora frågan är då, hur går det att överleva som projektanställd kulturproducent?

– Det går bra. Jag jobbar ju en stor procent på Mumik och sen har jag mitt frilansande vid sidan av. Så det går absolut bra, säger Elina. 

Elina berättar att hon gick med i DIK för att Unionen ”kickade ut henne” när hon började jobba på Mumik. Varför det blev just DIK var för att hon hade kompisar som fått hjälp av förbundet. Hon tycker att det är väldigt viktigt att vara med i facket eftersom kulturbranschen är så ”svajig”. 

– Jag sitter tryggt just nu, men man vet aldrig vad som händer som kan kasta om det, både rent organisatoriskt, eller om det händer något med mig som gör att jag inte kan arbeta på samma sätt längre. 

Elina uppskattar Magasin K:s bevakning av kulturbranschen. 

– DIK är väldigt bra på att informera om vad som händer i kulturbranschen, det känns viktigt att läsa på vad som händer utanför det jag håller på med.

– Jag tycker också det är en viktig solidarisk handling att vara med i facket. Och en klok investering i sig själv.

Det behövs ett politiskt uppvaknande

Det är inte alla som har lika lätt att försörja sig på frilansarbete, deltidsanställningar eller projektanställningar och Elina reflekterar över att hon också har haft tur som fått en så pass omfattande anställning i kultursektorn som är så pass tuff. Hon känner många som kämpar, som blivit av med jobb och har svårt att hitta nya uppdrag.

– Man kanske inte har orken att skriva den bästa ansökan och nätverka. Det är en stor utmaning, kanske inte för mig just nu, men jag vet ju att det lika gärna hade kunnat vara jag som var i den situationen.

Hon upplever också att det blivit svårare att få projektbidrag eftersom många av de projekt som drog i gång efter pandemin nu tagit slut.

– Det är svårare än någonsin, alla söker samma pengar. Och någonting har hänt med kulturpolitiken där man bara ska vända sig till kultursponsring och privatfinansiering. Jag ser ganska allvarligt på det. Det behövs ett politiskt uppvaknande. Att man tog kulturen på mycket större allvar och inte ser det som en kostnad utan en investering.

Kultur som förändrar människors liv

Projekt som Mumik betyder oerhört mycket för de som deltar. Elina berättar om personer vars liv förändrats och förbättrats på olika sätt genom deltagandet i Mumik och det märks att det berör henne på djupet. Det finns bilder från festivalen där är så rörd att hon gråter.

– Det är så mycket engagemang som ligger bakom. Från varje kostym, till varje rörelse, till det oändliga logistiska maskineriet det är att få alla människor att komma hit vid rätt tidpunkt med taxi och se till att alla har fått mat och är trygga och vet vad de ska göra. 

Då är det värt att tappa rösten och ha jättemycket kvar att städa och plocka undan efteråt och att det är kaos på kontoret. Och redan på vägen hem från festivalen så börjar tankarna på ”nästa år, då kanske…”

Alla fotografier i reportaget är tagna av Alexander Donka.