Offentliga kommunikatörer är avgörande för demokratin

Kommunikatörer i offentlig sektor arbetar för att alla får den information som de har rätt till och behöver för att kunna delta i samhället. Offentliganställda kommunikatörer finns på exempelvis myndigheter, kommuner, universitet och andra platser där det offentliga behöver nå ut med samhällsviktig information, till exempel om sjukvård, skola, kollektivtrafik eller smittspridning. Att de har goda förutsättningar att nå ut med information till medborgarna är en grundbult i ett demokratiskt samhälle.  

Misstro mot det offentliga och mot kommunikatörsrollen försvårar uppdraget 

Undersökningar som DIK gjort bland medlemmarna visar på en rad utmaningar för de offentliganställda kommunikatörerna. I ett alltmer polariserat samhälle med ett ofta hårt debattklimat får kommunikatörer agera stötdämpare i forum där tonen är hård, misstron mot det offentliga utbredd och hat och hot sprids. Även om hat och hot inte riktas mot en individ kan det innebära en påfrestande arbetsmiljö som bland annat kräver bra stöd från chefer och förebyggande utbildning och handledning.  

Bland DIK:s medlemmar finns också en oro för att offentliga verksamheter självcensurerar sig och anpassar sin kommunikation. Antingen för att undvika hat, hot eller starka reaktioner eller av rädsla för att överträda kraven på saklighet och opartiskhet. Det rör ofta frågor om exempelvis jämställdhet, klimat eller mångfald. Flera medlemmar lyfter att deras arbete med att kommunicera samhällsinformation, vetenskapliga rön, mänskliga rättigheter och liknande har börjat uppfattas som politiskt och att det betraktas som aktivism eller otillbörlig opinionsbildning när myndigheter kommunicerar i dessa frågor. Det leder till att offentliga verksamheter i vissa fall censurerar sig själva eller helt avstår från att kommunicera i frågor som riskerar att väcka reaktioner. I förlängningen riskerar det att skada det öppna demokratiska samhället. 

 Här är det viktigt att den arbetsledande och strategiska ledningen tydliggör uppdraget för den professionella kommunikationen, så att den enskilda medarbetaren vet hur hen ska agera i enlighet med de uppdrag verksamheten har. För att stötta kommunikatörer att agera etiskt och ansvarsfullt utifrån sina uppdrag har DIK också tagit fram ett antal yrkesetiska riktlinjer för kommunikatörer. 

Behovet av tillförlitlig kommunikation ökar 

DIK:s rapporter visar också att många kommunikatörer i offentlig sektor upplever att deras yrkeskompetens ifrågasätts och att man särskilt inom kommunal sektor vill skära ner på antalet kommunikatörer. Under de senaste åren har vi sett allt fler exempel på politiker och debattörer som ifrågasätter behovet av kommunikatörer och föreslår nedskärningar. Detta grundar sig inte sällan i en okunskap om vad kommunikatörer gör och varför de behövs.  

 I debatten lyfts ibland att man i tider av besparingar ska satsa på kärnverksamheten och skära ned på det som inte ingår i den. Men kommunikation i offentlig sektor finns just för att stötta kärnverksamheten och hjälpa till exempel kommunen eller myndigheten att bedriva sina uppdrag. Kommunikatörer avlastar också det som ofta betraktas som kärnverksamhet – om inte kommunikatörerna fanns skulle många arbetsuppgifter hamna hos andra yrkesgrupper.  

 Antalet kommunikatörer har ökat de senaste decennierna, men det har också kraven på den offentliga kommunikationen. Dagens föränderliga medielandskap ställer höga krav på den offentliga kommunikationen, vilket även en utredning från Statskontoret har visat. I dag ska alla medborgare snabbt och enkelt kunna ta del av information som är anpassad efter deras förmåga. De förväntas kunna göra aktiva val kring exempelvis sjukvård och skola. Myndigheter, kommuner och offentliga verksamheter har krav på sig att kommunicera i många olika kanaler och nå många olika målgrupper med skilda förutsättningar och behov. 

Även utvecklingen kring desinformation, otillbörliga påverkanskampanjer, filterbubblor och liknande ställer höga krav på den offentliga kommunikationen att nå ut till breda grupper i samhället med korrekt information och se till att förtroendet för offentligheten inte skadas. Till det kan också betydelsen av kommunikation i kristider läggas, som inte minst blev tydlig under pandemin.  

Tre krav för att förbättra kommunikatörernas förutsättningar

När den offentliga kommunikationen slimmas, när verksamheten censurerar sin kommunikation eller när mycket resurser går åt till att hantera hot och hat – blir samhällets medborgare drabbade. Information blir svårare att ta till sig, kommunikation i vissa frågor uteblir och kommentarsfälten blir slagfält där ingen vågar ge sig in. För att motverka detta och förbättra medlemmarnas arbetsmiljö ställer DIK tre krav.  

1. Det behöver tydliggöras att offentlig kommunikation har en viktig funktion i samhället och kräver professionell kompetens.   

Invånare ska kunna känna tilltro till det som kommuniceras av det offentliga. För att värna om öppenhet och transparens behöver medarbetare få stöd från chefer och ledning i att arbeta utifrån sina yrkesetiska principer. Det kräver att den arbetsledande och strategiska ledningen tydliggör kompetensen om och uppdraget för den professionella kommunikationen. 

2. Gränsen mellan tjänstemän och politiker behöver förstärkas.  

Offentliga kommunikatörer är inte politikers språkrör. Att kommunikationen inte politiseras är en förutsättning för att medborgare ska kunna känna tillit till offentlig verksamhet. Ansvaret för att hålla politisk påtryckning borta och behålla verksamhetens legitimitet vilar på chefsnivå. 

3. Arbetsgivare måste ta sitt lagstadgade arbetsmiljöansvar när kommunikatörer tvingas agera stötdämpare mot hat och hot.   

Kommunikatörer hamnar ofta i frontlinjen för hot, hat och oresonlig kritik genom att de producerar och publicerar kommunikation och modererar kommentarsfält. Även om det inte riktas mot dem som individer är det en påfrestande arbetsmiljö som bland annat kräver förebyggande utbildning och handledning.