Kultur ger oss rikare och mer meningsfulla liv, och är en förutsättning för demokrati och delaktighet i samhället. För att kulturen ska må bra behöver också de som jobbar med kulturen må bra. Här kan du läsa mer om hur DIK arbetar för en stark och fri kultursektor.
En hållbar kultursektor kräver en stabil och långsiktig finansiering
Kultursektorn har sedan länge en svag grundfinansiering som inte räknas upp och verksamheterna präglas till stor del av kortsiktiga projektstöd och riktade bidrag. Många kulturverksamheter kämpar också med höga hyror, stora renoveringsskulder och eftersatt samlingsvård.
Resursbristen får negativa konsekvenser för verksamheterna, deras uppdrag och besökarna, men också för personalen. DIK:s medlemsundersökningar visar att resursbristen skapar en dålig arbetsmiljö med hög arbetsbelastning och många otrygga anställningar. För många har det gått så långt att de överväger att byta jobb.
Därför jobbar DIK för att kulturbudgetarna ska stärkas på både nationell och lokal nivå och för att anslagen till Kultursamverkansmodellen ska utökas. Regeringen måste också skjuta till akuta resurser till kulturinstitutioner i hela landet för att säkra byggnader och samlingar och för att öka takten i digitisering och digitalisering.
“Vi närmar oss en kritisk gräns för kultursektorn”
En fri kultur kräver armlängds avstånd från politiken
Fri oberoende kultur är en förutsättning för ett brett kulturutbud som är tillgängligt för alla och som är fritt från ideologisk påverkan. Men under senare år har vi sett allt fler exempel på otillbörlig politisk påverkan, det vill säga att politiker lägger sig i kulturens innehåll. Den sedan länge vedertagna principen om armlängds avstånd har utmanats och på vissa håll åsidosatts. Det skapar oro och otrygghet för de som arbetar i sektorn, och är en grogrund för hot och hat. I förlängningen är det ett hot mot det öppna demokratiska samhället.
De som jobbar i kultursektorn är bäst lämpade att besluta om projekt, utställningar, arrangemang, böcker och konst – politiker ska hålla armlängds avstånd till kulturens innehåll. DIK arbetar för att principen om armlängds avstånd inom kulturen ska stärkas på statlig, regional och kommunal nivå. Bland annat behöver kunskapen om kulturinstitutionernas uppdrag och principen om armlängds avstånd öka hos huvudmännen.
I rapporten "Vi vet ju hur det blev i Sölvesborg" berättar DIK:s medlemmar om ökade påtryckningar från politiker och allmänhet.
Alla barn och unga ska ha tillgång till Kulturskolan
Kultur och konst ska finnas tillgänglig hela livet. Att barn och unga tidigt får ta del av kultur är en viktig förutsättning för att väcka intresset och ge alla möjlighet att uttrycka sina skapande förmågor, men också för att fler ska välja att arbeta med kultur när de blir äldre. Kulturskolan är ett viktigt forum där kultur kan nå alla, inte minst de grupper av barn och unga som idag är underrepresenterade inom kulturens verksamheter, men likvärdigheten brister.
För att säkra likvärdighet och hög kvalitet i hela landet vill DIK att kulturskolan ska lagskyddas och att nationella mål för verksamheten ska införas. Det behövs också en permanent statlig resursförstärkning till kulturskolan.
Estetiska och humanistiska ämnen behövs genom hela utbildningskedjan
DIK:s rapporter visar att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning får betydligt mindre resurser än andra ämnen. Det skapar stress och otrygga anställningsvillkor för forskarna och gör det svårt att behålla bra kompetens. En konsekvens är också att det utbildas för få doktorander för att täcka högskolans behov av framtida lärare inom dessa ämnen.
Resursbristen innebär också att forskare inom humaniora och samhällsvetenskap får sämre möjlighet att förstå och hantera vår tids stora utmaningar – som krig och konflikter, främlingsfientlighet, klimatförändringar, desinformation och de växande hoten mot demokratin.
Det påverkar också utbildningarnas forskningsanknytning och kvalitet negativt. Ämnesgruppen humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik har den lägsta ersättningen per student av alla ämnen, samtidigt som det är där den absolut största gruppen av studenter utbildas.
En viktig insats för att fler ska vilja och våga satsa på en akademisk karriär inom humaniora och samhällsvetenskap är att de estetiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena får en mer framträdande roll i grundskolan, via gymnasiet och hela vägen upp till högskola och universitet. DIK arbetar för att estetiska ämnen ska vara obligatoriska på gymnasiet, och för att både utbildning och forskning inom humaniora och samhällsvetenskap ska få kraftigt utökade resurser.
Humaniora och samhällsvetenskap är kraftigt underfinansierat, visar en granskning från DIK.