Sverige har halkat efter vad det gäller hbtq-rättigheter. Det är inte okej, alla har rätt att fritt få välja sin egen väg genom livet. Det skriver ordförande Anna Troberg med anledning av internationella dagen mot homofobi.
I dag är det den 17 maj och den internationella dagen mot homofobi. Jag har personligen lite svårt för alla dessa dagar mot saker. Ibland tvivlar jag på hur stor skillnad en dag gör för alla de som varje dag måste kämpa mot något. Men, så tänker jag att den där enda dagen faktiskt skulle ha gjort stor skillnad för mig när jag under min uppväxt bodde långt in i garderoben i Borlänge. För den som sitter fast i garderoben, som möter homofobi i skolan eller som inte kan vara sig själv på jobbet spelar en dag stor roll.
Det är lätt att tro att utvecklingen alltid går framåt. Men, faktum är att Sverige de senaste åren halkat nedåt vad det gäller hbtq-rättigheter. För drygt tio år sedan hade Sverige en hedrande förstaplats på ILGA:s (International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association) hbtq-rankning av Europas länder. I dag har vi halkat ned till tiondeplatsen. Det spelar roll.
MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) har tittat på hur unga hbtq-personers situation ser ut i Sverige och i rapporten Bredda Normen jämfört sina resultat med internationella studier. Mönstret är tydligt. Hbtq-ungdomar har det generellt tuffare än andra unga. Deras levnadsvillkor är sämre. De är mer utsatta för våld och diskriminering. Deras fysiska, psykiska och sociala välbefinnande är sämre.
Hbtq-ungdomar kommer senare in i studier och arbetsliv. När deras kamrater är upptagna med att välja en utbildning som matchar intressen och talang, går många hbtq-ungdomars energi åt till att finna sig själv och en trygg plats i tillvaron. När de väljer utbildning och framtida yrke låter de ofta intresse och talang stå tillbaka för ett krasst säkerhetstänk. En del väljer en utbildning som för dem bort från ett otryggt hem, andra ett yrke som minimerar kontakt med kolleger och kunder och därmed också risken för trakasserier och diskriminering. Det är tyvärr inte så konstigt.
I dagens Sverige bränner man regnbågsflaggor, hotar hbtq-personer och skrämmer hbtq-aktivister till tystnad, utan att löpa någon större risk för att bli lagförd. I dagens Sverige smäller vi dörren i ansiktet på asylsökande hbtq-personer och skickar tillbaka dem till förföljelse, våld och död om de inte svarar ”rätt” under förnedrande homotestsamtal helt utan vetenskaplig evidens. Detta får inte bara konsekvenser för de som är direkt drabbade.
Samhällets oförmåga att fullt ut stå upp för hbtq-personer får allvarliga konsekvenser även för de som står bredvid och inser att det lika gärna hade kunnat vara de själva som drabbats. Man begränsar sitt eget utrymme för att vara säker på att ingen annan ska komma och göra det åt en. Det är en personlig förlust, men det är också en förlust för samhället.
Sverige måste ta täten i hbtq-frågorna igen. Vi får inte nöja oss med att sakta halka bakåt. Varje landvinning vad det gäller mänskliga rättigheter måste värnas. Alla ungdomar måste få känna sig fria att välja utbildning baserat på intresse och talang och gå vidare ut i yrkeslivet och känna sig trygga, oavsett vilken bransch de väljer. Alla har rätt att fritt få välja sin egen väg genom livet.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK