På kongressen 2018 fick DIK i uppdrag att arbeta med samverkan, kunskapsspridning och kompetensutveckling kring mätning av kvalitativa värden inom kultursektorn. DIK:s utredare Mikael Nanfeldt har gjort en djupdykning i frågan.
Kan du berätta lite om bakgrunden till texten?
Frågan om hur man ska förstå kulturens samhällsroll, om den har ett mätbart socialt värde är ständigt återkommande, och varje gång diskussionen dyker upp blir det samtidigt en diskussion om huruvida kulturen riskerar att bli instrumentell eller inte.
Det är en intressant diskussion, men problemet är väl att det är en diskussion utan slut, de som anser att kulturen kan användas för att lösa diverse sociala utmaningar finns på ena sidan av spelplanen, och de som anser att kulturen är ett mål i sig och inte ett medel för något annat finns på den andra.
Min uppfattning är att det är medarbetarna i kulturinstitutionerna som kan vara den överbryggande länken mellan institutionens instrumentella uppdrag och kulturens egenvärde genom att skapa förutsättningar för oss alla att möta konst och kultur på våra egna premisser.
Du beskriver en krock mellan det administrativa och det faktiska medborgarmötet, kan du utveckla?
De flesta som har jobbat i en kulturinstitution vet att publikens möte med konst och kultur kan ta väldigt många vägar. Konsten och kulturen har potentialen att gripa djupt in i oss, och det på en väldig massa olika sätt. Att möta det spektret av subjektiva upplevelser kräver stor kompetens, erfarenhet och omdöme hos kulturinstitutionens medarbetare.
Ledningens arbete måste till stor del, kanske största del, handla om att skapa förutsättningar för medarbetarna att våga agera. Att åstadkomma mötet mellan konsten, kulturen och medborgarna är ju institutionernas existensberättigande. De flesta som har jobbat i en offentlig kulturförvaltning vet dock att det till väldigt stor del handlar om en massa andra saker än det goda medborgarmötet, och det menar jag måste ändras.
Vad behöver göras för att komma tillrätta med problemet?
Den statligt tillsatta Tillitsdelegationen som avslutade sitt uppdrag förra året levererade mycket intressanta slutsatser och många av svaren på hur vi bör gå vidare finns där. De förespråkar tillitsbaserad styrning vilket är en modell som sätter medarbetarens kunskap och erfarenheter i centrum.
Varje förvaltningsledning, oavsett om den är statlig, regional eller kommunal, borde lusläsa arbetena och sätta igång ett reellt förändringsarbete. Men det är ju en process som kommer möta många hinder eftersom det i realiteten betyder att många i toppen skulle få sin tillkämpade makt kringskuren.