Det var under parollen ”Tusen dagar av förnyelse” som Östergötlands museum stängde för allmänheten för att göra en totalrenovering. Tre år, två basutställningar, en renovering och en global pandemi senare – i maj 2022 – välkomnades besökarna in igen. DIK:s kommunikatörer Elin och Petter besökte museet för att se de nya utställningarna och ställa frågan: Hur har de tre åren varit och uppnådde man den förnyelse som utlovats?
– Av åtta tilltänkta arbetstider som skulle jobba heltid med att bygga utställningen så hade vi med lite tur fyra och en halv på plats samtidigt. Så ja, det tog längre tid än de utlovade tusen dagarna men det var ju också lite “Tusen och en natt” över det hela, säger Emma Vilhelmsson som var byggprojektledare för konstutställningen.
Hon möter oss i det stora funkishusets entré där den tidigare 80-talsreceptionsdisken bytts ut mot en disk som bättre passar in i den ursprungliga idén som arkitekterna hade med byggnaden. Det är inte riktigt snöfritt och därför har ännu inte årets säkraste vårtecken inträtt: skejtarna som börjar åka i poolen utanför receptionens stora fönster, innan den fylls med vatten. Men ljuset strålar in när vi blir visade in i den stora trapphallen med den vackra svängda stentrappan som leder upp mot konstavdelningen.
– Vår ansats med utställningen var att alla ska kunna närma sig konsten. Man ska kunna komma hit utan någon förförståelse över huvudet taget, säger Emma och visar oss in i utställningen.
Att komma nära konsten
I stället för att hänga konsten kronologiskt som man gjorde tidigare valde museet att jobba tematiskt. I utställningens början hänger medeltida verk sida vid sida med verk av samtida konstnärer. Man kan till och med lyssna på intervjuer med vissa av konstnärerna som berättar om hur de inspirerats av de äldre verken, exempelvis Elisabeth Ohlson som inspirerats av Lucas Cranachs världskända “Adam och Eva” i sitt eget verk “Paradiset”.
Genom spännande vinklar och oväntade skärningar får den nya utställningen oss att se konsten ur andra perspektiv. Konstverken är samlade i teman som exempelvis tro, barndom, maskulinitet, bilden av konstnären och bilden av den andre. Vi ser även olika stilar, material och motiv. I vissa rum är det nästan så att besökaren tvingas att gå nära målningarna, så pass att man kan se tekniken och penseldragen på nära håll.
Hur kommer det sig att de valde att göra en så stor förändring av den fasta konstutställningen och hur har det tagits emot undrar vi. Emma svarar att det handlade om att man anlitade en så pass skarp formgivare som Museea som kom med ett väldigt vågat förslag, och det ville man inte säga nej till.
– Det var absolut en utmaning för oss men också för konstvärlden i stort. Det är inte alla som gillar det här. Men en av riktlinjerna vi hade för ombyggnationen var att vi skulle ta risker och våga vara publiknära. Det ligger mycket fotarbete bakom, det arbete som vår konstintendent Melanie har gjort med fokusgrupper och möten är enormt, säger Emma. Designen speglar hur mycket djupare vi har gått in i att prata om konsten än vi gjorde tidigare. Det här är ett större begrepp om konsten i sig och hur vi upplever konst, säger Emma.
Ett PK sätt att prata om konst?
Mitt i utställningen hänger en målning av Sigrid Hjertén som bytt namn flera gånger. Den är ett exempel på något som återkommer gång på gång i konsthistorien, att porträttera någon annan, någon som inte äger sitt narrativ. Målningen föreställer en svart man i kockkläder och som titel står det rätt och slätt ”Kocken” men det har det inte alltid gjort. Under en tid var n-ordet tillagt i början av titeln. Något som när man forskade i det hela visade sig vara felaktigt. Sigrid Hjertén själv kallade den aldrig så. Ett annat exempel är tavlan som rätt och slätt kallades ”Judeflicka” när den kom till museet. Familjen till flickan på bilden hörde av sig och bad museet lägga till titeln ”Porträtt av Perla” som en mer passande beskrivning, vilket man också gjorde.
– Varför ska vi behålla titlar som reducerar personer till stereotyper? Frågar Emma retoriskt.
Med tanke på samhällsdebatten och den ökande polariseringen i samhället undrar vi om besökare har ifrågasatt beslut som kan tolkas som aktivistiska.
– Ibland kan folk säga något om att det är ett väldigt PK sätt att framställa konst, men då har jag sagt att det faktiskt är tvärtom. Det är ett väldigt revolutionerande sätt att prata om konsten, därför att så här har vi inte pratat tidigare. Många museer har inte så roliga skelett i garderoben. Det här är en chans att prata om det. Vi har ju faktiskt möjlighet att rätta till felen som är gjorda, säger Emma engagerat.
Östergötlands historia: Vägen hit
En trappa ner möter vi museipedagogen Caroline Morgansdotter Blomsten, museitekniker Jonas Karlsson och föremålsantikvarien Joanna Thompson. De tre ingick i projektgruppen som byggde den nya kulturhistoriska basutställningen.
En av de viktigaste utgångspunkterna när de påbörjade projektet var inte ens en del av utställningen, det var att bygga en korridor vid sidan av för att kunna passera utställningen utan att gå in i den. Den andra var att lyfta fram fler föremål ur samlingarna och den tredje var att ge museets kronjuvel, Bergsgraven, ett eget rum.
– Rummet där Bergsgraven ligger nu har faktiskt format resten av utställningen, säger Caroline. Jag hade visningar vid graven innan ombyggnationen och den låg ju helt öppet. Det var många som tyckte att det var otäckt.
Bergsgraven med skeletten av en kvinna, en man, ett spädbarn och en hund är det många kommer till museet för att se. Men i den nya utställningen är det tänkt att besökarna ska spara det bästa till sist.
Vi börjar i nuet och reser bakåt i tiden
– Vi ville skapa en kronologisk berättelse, men börja i nutiden och gå bakåt. Det blir som en arkeologisk utgrävning där man börjar med det översta kulturlagret, berättar Joanna.
Caroline berättar att de ville ha med en medvetenhet om alla de nutida värderingar man har med sig när man tittar på historien. Vi som lever i dag har vår kontext, våra perspektiv och det påverkar hur vi ser föremålen. Genom att börja i något man känner igen kan man kanske förstå sin egen del i tolkandet av historien.
Utställningen är byggd i rum där varje rum representerar en tidsålder. De har olika färger och estetik som passar till tidens andra, exempelvis har rummet om industrialismen glödlampor i taket och en industriell känsla, medan rummet om stormaktstiden är pampigt och målat i en vågad grön nyans.
– Jag märker när jag har visningar att den här montern med föremål från 1970- och 80-talet är något som alla kan känna igen sig i. Då får man en bra skjuts in i utställningen, säger Caroline. Men det tänkte vi nog inte på.
En prövande tid som förde dem samman
De tre kollegorna skrattar mycket tillsammans. Det märks att projektet har fört dem samman. Att bygga en vanlig utställning är ofta en intensiv process, men att bygga en basutställning som ska hålla i minst tio år, och dessutom göra två stycken samtidigt med samma personal (och samma verktyg, anmärker Jonas) på samma gång som det är renovering i huset och en pandemi. Ja, det var lite tufft konstaterar de.
– Alla priser gick ju upp till det dubbla, och material gick inte att få tag i, det var tre månaders väntetid, berättar Jonas. Då fick man vara kreativ och hitta på något annat. Det var en ständig press.
– Man går in i något slags överlevnadsläge, man bara kör på med övertidstimmar och jobbar tills det är klart. Men det blev många gråa hår på kuppen, skrattar Caroline. När man har visningar och får mycket positiv respons så blir man ju glad eftersom det ligger så mycket arbete bakom.
De berättar att de jobbade mycket med gruppdynamiken i början, vilka förväntningar de hade, vad rollerna gick ut på och hur de ville jobba. De var också på två inspirationsresor, en till Stockholm och en till Århus och samlade intryck.
– Jag är så himla glad över att vi har så positiva minnen från arbetsprocessen, för det hade kunnat vara så mycket jobbigare, säger Caroline. Då vet jag inte hur det hade blivit. Vi har ju brytt oss om att det ska bli bra, alla har varit engagerade och gått in med allt de har.
De berättar att de fortfarande jobbar med saker som behöver rättas till, akustiken till exempel, och att många texter fortfarande saknas. Men de är också överens om att det är bra att testa utställningen och se hur besökarna interagerar med den innan allt är klart. Många går exempelvis åt fel håll och börjar med stenåldern.
– Texterna är ju skrivna så att man ska kunna gå åt båda hållen, så det gör egentligen inget. Men det är nog det som förvånat oss mest, säger Joanna.
Under hela processen arbetade de tillsammans med forskare, både från den egna kretsen på museet och externt. De har tagit in vad den senaste forskningen säger om föremålen, vilka platser som är viktiga i Östergötland och vad som är unikt och generellt för tiden.
Vi kommer fram till en rund monter som visar fynd från bronsåldern.Som mycket av designen i utställningen är den ovanlig i sin form och dessutom fylld med minst 100 kilo sand.
– Vi hade ju ganska ont i magen när vi hade fyllt de där montrarna med sand och gick hem den eftermiddagen. “Ska det hålla?”, berättar Caroline. Men allt höll faktiskt, förutom en monter som läckte lite sand.
– Det är ju inte som att man vet hur det blir i praktiken. När man köper in material är det inte som att det står “godkänt för museer”, säger Jonas.
Bergsgraven – att ställa ut mänskliga kvarlevor på ett värdigt vis
Vi avslutar rundturen inne i Bergsgraven. Här har man jobbat med att skapa en känsla av lugn med hjälp av mörka, avskalade väggar och en mjuk matta. Här är det meningen att tempot ska gå ner.
– Vi pratade mycket om etik och hur man kan ställa ut mänskliga kvarlevor och inspirerades mycket av Moesgaard som vi besökte i Danmark, berättar Caroline.
– Det var ganska mycket pyssel att få till placeringen för det är en pelare i lokalen och det är viktigt att graven ligger i rätt väderstreck som den hittades och rätt kronologi till stenåldersrummet, säger Jonas, som formgett rummet.
Joanna berättar att de jobbat med en osteolog som har tittat på utgrävningsbilderna från fyndplatsen och läst på väldigt mycket för att kunna återskapa allt som det låg. Till och med höjdnivåerna i jorden ska stämma. Ett av benen från spädbarnet är just nu ute på analys nu för att ta reda på mer om dess ålder och om den hade en biologisk koppling till någon av de vuxna i graven.
Innan vi avslutar pratar vi om hur mycket de alla lärt sig av processen. Hur värdefullt det är att ha alla olika perspektiv i arbetsgruppen, Jonas kan berätta om hur det går att bygga, Joanna säger att “nej det måste vara det här klimatet”, Per som är arkeolog kommer in med sina perspektiv och Caroline har sin expertis i vad som fungerar med besökare och ur ett berättarperspektiv.
– Det har nog varit de tre bästa åren för mig på museet för jag har lärt mig så mycket, säger Caroline.
Några veckor efter vårt besök blir Östergötlands museum utnämnda till Årets museum 2023 av Sveriges Museer och ICOM. Juryn skriver:
"Med visionen att erbjuda kunskapsupplevelser som överraskar visar Östergötlands museum hur museer kan arbeta aktivt och med kvalitet för att nå ut brett i samhället och vara en mötesplats för alla." Läs hela motiveringen i pressmeddelandet här.
Foto från Östergötlands museum: Alexander Donka
Projektgrupper
Konstutställningen
Melanie Klein, Konstintendent, innehållsproducent och projektledare
Emma Vilhelmsson, Koordinator, byggprojektledare
Sebastian Gustafsson, Museitekniker, ansvarig tekniker
Johan Roos, Konservator, konservering
Johanna Palm-Avis, Konservator, konservering
Den kulturhistoriska utställningen
Emma Friberg, projektledare
Caroline Morgansdotter Blomsten, innehållssamordnare, pedagog
Karin Lundahl, pedagog
Joanna Thompson, föremålsantikvarie
Per Nilsson, arkeolog
Jonas Karlsson, byggledare, tekniker