“Museerna knyter samman människor” 

Upplandsmuseet ligger på den lilla Kvarnholmen intill Fyrisån strax nedanför Domkyrkan i Uppsala. Här möter vi Ville Sundbom, chef för Publik och lärande, och Stina Flink, museipedagog. De visar oss runt i den nybyggda basutställningen “UPP-LEV! Tid, tankar och ting i Uppland”. En viktig målgrupp är skolorna. 

– Det första jag gjorde var att sätta mig och plöja igenom läroplanerna och markera upp vad som behövde vara med för att det ska funka för skolan, säger Stina. 

Museet mitt i samhället 

Att sammanfatta ett helt läns historia till en utställning är förstås ingen lätt uppgift. Hela organisationen hjälpte till för att få in perspektiven från forskning, arkeologi, byggnadsvård, kulturmiljö, slöjd och samlingar. Men till slut landade de i fyra övergripande teman som man kunde samla berättelser och föremål i; resurser, rörelse, samhälle och idévärld. De har även återanvänt saker från den gamla utställningen som de vet att besökarna uppskattar eller som de själva tycker har fungerat bra. 

– Att visa upp fler föremål från museets samlingar var ett av uppdragen. Det är över 1000 föremål i utställningen men det är bara en bråkdel av vad vi har i samlingarna, säger Stina. 

– En tanke under utställningsprocessen har varit att jobba iterativt, alltså att just tillåta oss att testa och utveckla stegvis, säger Ville som upptäcker flera nya föremål i utställningen medan vi går runt. 

– Den här har inte jag sett förut, den har dykt upp nyligen, säger han och pekar på en tovad tomteluva som sitter uppsatt över en del av utställningen som handlar om folktro. 

Än så länge har Upplandsmuseet inte gått ut brett till skolor med att de öppnat på nytt. De har tillräckligt med gruppbokningar och fullt i visningskalendrarna ändå. Men efter sommaren kommer de anordna lärarkvällar och samla in idéer från lärare och skolor på vad de behöver och är intresserade av. 

– Det är ju en utmaning att både förvalta, ta emot grupper och utveckla nytt, men det är ju roligt också. Det är bara att man ska hinna med. Vi har problemet att vi inte kan möta alla som efterfrågar visningar med bara sex museipedagoger på våra fyra arenor, säger Ville. 

Stort uppdrag, små resurser 

Stiftelsen Upplandsmuseet samlar en större verksamhet. Gamla Uppsala museum, Friluftsmuseet Disagården och Professorhemmet i Walmstedtska ingår i organisationen med publik verksamhet. Även om de har extrapersonal så blir det lätt för mycket för var och en, särskilt eftersom endast tre av pedagogerna har heltidstjänst. 

Ville poängterar att han som chef har ett ansvar att bromsa för att arbetsmiljön ska vara hållbar. 

– Jag är den tråkiga i gänget, som försöker hålla ihop allting. Alla på vår avdelning är väldigt ambitiösa och det blir lätt så att man tänker att vi klarar att ta emot en grupp till, och “det här vill jag så gärna göra” men risken är att det blir stressigt. 

Källkritik och samhällskunskap på riktigt 

Museerna har en viktig roll i samhället, det är båda starkt övertygade om. De kan exempelvis fördjupa förståelsen för källkritik genom att låta eleverna fundera över om vad man valt att presentera i utställningen, vad man sparat på genom tiderna, vems historia det är som berättas och hur den kan kompletteras och breddas. 

– Vi kan hjälpa barn och ungdomar att förstå var vi kommer ifrån. Varför samhället är som det är, det är jättevärdefullt. Vi kan ju också lyfta lokala levnadsöden. Personer som funnits i den här staden som har varit med om något. Det blir så känslomässigt för vissa av besökarna, verkligen berörande, säger Stina. 

Stina visar upp en av sina favoritmontrar i utställningen. Den handlar om sjukvård och visar upp alltifrån handsprit från coronapandemin till en insamlingsbössa från 1800-talet och snibbar från 70-talet.  

– Det här är en favorit som jag inte alltid pratar om, säger Stina och visar på några vita tygbitar som hänger i montern.  

– Det är stoppdukar, alltså mensbindor från mitten av 1900-talet. Det är inte alltid jag visar dem för en del tycker att det kan vara lite jobbigt. 

Enligt DIK:s senaste rapport självcensurerar en fjärdedel av museerna och undviker “känsliga” ämnen som jämställdhet, religion och klimat. Upplandsmuseet har istället lyft in nationella minoriteter i utställningen, något som inte fanns med tidigare. Det har de fått mestadels positiva reaktioner på. 

Det gemensamma är museernas styrka 

– Jag hade en SFI-grupp här och det var en kvinna som blev så glad för att hon kunde läsa en text i montern om religioner i världen. Hon var muslim och kunde se att vi hade valt ett föremål som hon kunde relatera till trots att hon är en ganska ny länsinvånare, säger Stina. 

Men när de hade projektet “Romska röster” var det en av guiderna, själv rom med traditionella kläder, som råkade ut för kränkningar av besökare. 

– Det är fruktansvärt att det ska hända. Vi jobbar ju för alla och kan skapa förståelse och gemenskap. Mycket av det vi har här kan man känna igen även om man kommer från andra delar av världen och det visar att vi människor fungerar ganska lika oavsett var vi kommer ifrån, säger Ville.  

Extern finansiering – viktigt men krävande 

En fråga som kulturminister Parisa Liljestrand (M) driver är att kulturen behöver öka sin privata finansiering. Enligt DIK:s rapport arbetar många museer redan med privat finansiering i stor utsträckning. Upplandsmuseet har också jobbat med att söka externa projektmedel, exempelvis från Boverket och Postkodslotteriets kulturstiftelse men de säger också att det har blivit svårare att få medel.  

– Vi söker pengar med ljus och lykta. Men det kräver mycket administration och vi skulle nästan behöva en halvtidstjänst som bara kan jobba med det, säger Ville. 

De upplever att konkurrensen om bidragen har ökat, kanske för att anslagen inte har ökat i samma takt som priserna. Det leder till att det är många institutioner som behöver leta efter nya inkomstkällor. 

– Vi slår knut på oss själva ganska ofta för att klara vårt uppdrag. Det blir ju inte fler tjänster, men det känns som att kraven och efterfrågan ökar, säger Ville.  

Barn och unga är prioriterade men eftersom skolor går kostnadsfritt behöver de också försöka få in grupper som betalar.  

– Vi vill egentligen inte ställa de här grupperna mot varandra. Men vad får det för effekter att ha programkvällar med fri entré? Det kommer ju folk som kan bli återbesökare och man skapar ett mötesrum här, det är väldigt fint. Men det kommer inte in några pengar de dagarna. Det har ju jag med mig som chef för den publika verksamheten när jag sitter med budgeten och följer upp vad vi kan investera i, säger Ville. 

Framtidens historieintresse kräver tid och tålamod 

De hoppas och tror skoleleverna ska bli återkommande besökare även utanför skoltid, men det är ett långsiktigt arbete. Kanske kommer de först tillbaka när de blivit vuxna. Stina berättar att hon en dag hade en workshop på museet där hon kände igen en av lärarstudenterna i historia. Han hade som högstadieelev varit med i ett dramaprojekt på museet. 

– Någonstans har vi kanske varit med och gjort historia så intressant för honom att han faktiskt kommer att jobba med det i framtiden. Det var ett kul återbesök, säger Stina. 

På frågan om vad som är det bästa med jobbet säger båda att man lär sig så mycket nytt. 

– Det bästa med jobbet är att det är så oerhört roligt, ingen dag är den andra lik, säger Ville. 

– Man lär sig saker hela tiden. Det är så mycket spännande som händer, säger Stina. 

Fackligt arbete – en bra grund för ledarskapet 

Både Ville och Stina är eller har varit fackligt engagerade på arbetsplatsen. För Ville var det självklart eftersom båda hans föräldrar har varit det.  

– Man lär sig så mycket som facklig. Jag började som skyddsombud och kände att “det här blir ju jättespännande”. Jag gillar att lära mig nya saker. Man lär sig så mycket, om lagar och regler och rutiner. Man pratar om medarbetarskapet, både från arbetsgivare och medarbetarhållet förstås. Egentligen skulle jag önska att alla fick gå fackliga kurser. 

Erfarenheterna av det fackliga arbetet underlättade övergången till chefskapet mycket.  

– Man har med sig ett helt annat perspektiv som jag inte tror att alla har. Det gör att vi kan jobba med frågor på ett helt annat sätt, som jag också tror har fungerat väldigt bra.  

Tidigare var han också museipedagog och säger att han kan sakna det operativa arbetet.  

– Han kommer till mig ibland och frågar om han kan få ta en visning, säger Stina och båda skrattar. 

Längst upp i museet väntar en tom utställningssal – spotlights belyser vita väggar och en ensam stege står kvar mitt i rummet. Här ska nästa utställning ta form; "Älskade korg!’”. Något som väntas locka stor publik till museet.  

– Det finns nästan inga tillfällen när det kommer så mycket folk som när vi har hantverksutställningar, säger Ville. Senast de hade en slöjdutställning om det flera hundra personer till vernissagen.  

– Kön ringlade ända ut på gården. Det är också väldigt blandade åldrar, vilket känns väldigt roligt. 

Stina sammanfattar det fint: 

– Museerna knyter samman människor, från olika tider och olika platser. 

Alla foton i artikeln är tagna av Alexander Donka.