Museipedagogerna på Hallwylska: "Vi tar med besökarna på en resa tillbaka i tiden”

Bakom fasaderna på Hamngatan i Stockholm ligger Hallwylska palatset – ett bevarat överklasshem från sekelskiftet. Grundaren Wilhelmina von Hallwyl ville skapa ett museum för ”den långt avlägsna framtiden” med tiotusentals katalogiserade föremål från smycken och porslin till vapen, konst och arkeologiska fynd. 

Så levandegör museipedagoger historien 

Vi kliver in i tidskapseln och möts av museipedagogerna Karin Bogaeus och Johan Hansson. I dag är de civilklädda men ofta spelar de karaktärer från husets förflutna.  

– Ofta blir det ”husan Anna”, men jag har spelat de flesta roller. Grevinnan till och med, säger Karin. 

Det är dock inte så prestigefullt som det låter. Karin beskriver henne som en ganska sträng och brysk karaktär med en grå och sliten peruk. 

– Det är sällsynt att man får träffa henne, men hon är med i en barnvisning som heter Snigeljakten som bygger på en verklig händelse där ett av barnbarnens tama snigel var på rymmen i huset. 

Karin och Johan visar oss in i Stora salongen, husets guldutsmyckade hjärta. Ovanför en dörröppning står det på latin: ”Ett vackert hem är som musik, fruset i sin tid.” På Hallwylska är historien just det – frusen i tiden och samtidigt levandegjord av museets personal. 

Johans vanligaste roll är “betjänten”. 

– Både så att säga den vanliga betjänten och vampyrbetjänten. Jag föredrar vampyrbetjänten, ler han. 

Tidsresor till mer eller mindre verkliga händelser 

Hallwylska museets dramatiserade visningar bygger nästan alltid på verkliga historiska händelser och personer. Ett undantag är Halloween-föreställningen “Hallwyleen”, där historisk skräckromantik blandas med mer klassiska rysareffekter. 

– Även om just den föreställningen inte bygger på något som har hänt i huset så är det mycket fakta invävt om hur man såg på övernaturliga väsen och skräckromantik runt sekelskiftet, säger Johan. 

Dramavisningarna är framför allt ett sätt att förmedla hur livet i huset kunde se ut vid sekelskiftet. 

Besöket i barndomen ledde till karriärvalet i dag 

Karin har en personlig upplevelse av hur mycket de dramatiserade visningarna kan beröra besökarna. Som tolvåring besökte hon museet och fick uppleva en julvisning. Upplevelsen stannade kvar i henne och flera år senare, när hon slutat gymnasiet, hörde hon av sig till museet och frågade om hon kunde få jobba där eftersom hon var intresserad av skådespeleri. 

– Och de bara ”Nej stopp du måste ha en konstutbildning”, skrattar hon.  

Så det skaffade hon sig, tillsammans med ännu mer teatererfarenhet och vanan av att hålla visningar genom extrajobb på Dramaten. 
 
– Några år senare, när jag hade läst konstvetenskap testade jag igen och då behövde de en person som kunde spela husa. Så då fick jag faktiskt komma in som timanställd – rakt in i det här juldramat som vi fortfarande har än i dag, berättar Karin. 

Johan brinner också för dramavisningarna. 

– Det blir som att resa tillbaka i tiden och ta med sig besökarna till en annan värld. 

Ta hem en liten bit av museet från museibutiken 

För Johan blev Hallwylska en plats där två intressen möttes: teatern från gymnasietiden och museistudierna från universitetet. Han kom hit som praktikant för tio år sedan och har sedan dess arbetat sig steg för steg in i huset – från timanställning och en liten tjänst på 20 procent till dagens heltidsroll som butiksansvarig. 

Han ser museibutiken som ännu ett rum i berättelsen om Hallwylska: genom skyltning, urval och föremål som knyter an till huset kan besöket fortsätta en liten bit till. 

– Jag tycker att det är roligt att kunna erbjuda människor något från museet som de kan ta med hem. Det kan vara lite vardagslyx, något som får dem att tänka på oss, säger Johan. 

På så sätt blir butiken inte bara ett stopp på vägen ut, utan ett sätt att bära med sig en bit av museets värld hem. 

När museipedagogens roll blir digital  

Museipedagogens uppdrag handlar om att förmedla kunskap till olika målgrupper – i visningar, pedagogiska program, digitalt innehåll och möten med besökare.  

Den digitala förmedlingen har blivit en allt viktigare del. För Karin innebär det bland annat att göra filmer till utställningar och innehåll till sociala medier. 

Det började under pandemin, när museet tvingades stänga och behövde hitta andra sätt att nå publiken. Karin gjorde livevisningar med mobilen, upptäckte att hon trivdes med formatet och gick senare en fortbildningskurs i dokumentärfilm. Sedan dess har film blivit en del av hennes arbete. 

– Den första var en film om konstnären Lim-Johan. Då åkte vi till Hälsingland och filmade både intervjuer och miljöer, berättar Karin. 

För henne går filmskapandet, visningarna och arbetet i sociala medier in i varandra. I grunden handlar det om samma sak: att hitta berättelsen i föremålen och göra den tillgänglig i rätt format. 

– Vi gräver där vi står. Om vi lägger upp en målning av Wilhelmina och hennes döttrar berättar vi ungefär samma sak som i en visning. Det är samma innehåll, men i olika format. 

Hallwylska ingår i myndigheten Statens historiska museer, där en central kommunikationsavdelning ansvarar för strategi och uppföljning. Samtidigt arbetar Karin och kollegan Moa Samuelsson nära innehållet i Hallwylskas egna kanaler, från idé och produktion till publicering. 

Syftet är både att sprida kunskap och att locka fler besökare till museet. 

– Ibland skriver vi långt om ett föremål, som en sko eller en vas, för dem som redan älskar Hallwylska. En annan dag räcker en bild på Stora salongen i solsken för att någon ska känna: “wow, hit vill jag gå”. Vi försöker ha ett varierat flöde, säger Karin. 

Att hålla museivisningar kräver både energi och närvaro 

Efter tretton respektive tio år på museet har Karin och Johan hållit ”otroligt många” visningar. Varje grupp kräver sitt – och ibland är det mer utmanande. 

– Det kan vara jättesvårt att få med sig tonåringar. Men så ser man en person som är helt inne i det, och då är det värt det även om man var jättetrött innan och inte alls kände för att ha en visning. När man klickar med gruppen och känner hur de kommer att reagera – skratta, säga ”åh” eller få tårar i ögonen – då får man jättemycket energi, säger Karin. 

Johan känner igen det. Särskilt med högstadie- och gymnasieklasser kan det vara svårt att veta vad som fastnar. 

– Ibland får man bara gå in och köra. Men ibland glittrar det till, och man känner att det här kanske de kommer att komma ihåg. 

För Karin blir sådana ögonblick en påminnelse om vad ett museibesök kan göra. Hon tänker tillbaka på sitt eget första besök – och på barnen som i dag får se att kultur också kan vara en möjlig väg i livet. 

– Igår var jag husan Anna för en grupp åtta- och nioåringar. Då tänkte jag att de får uppleva något som kanske vidgar deras idéer om vad man kan göra i livet. 

Vem vågar satsa på kulturen? 

– Tyvärr är det väldigt sällan man hör politiker säga att de vill satsa mer på oss som jobbar inom kulturen, säger Johan. 

DIK menar att kulturens finansiering är viktig för hela samhället. Förutom att påverka arbetsmiljön och lönerna för de som jobbar i museisektorn påverkar den alla människors möjlighet att ta del av kultur. Karin tycker att arbetet känns mer betydelsefullt än vad samhällsdebatten påskiner. 

– I de här ögonblicken när man pratar med besökare som går runt i utställningarna känner man att det är så viktigt för dem.

Johan instämmer: 

– Det kan vara tonåringar som kommer dit och inser att ”men gud har folk verkligen bott här, på riktigt i det här huset?” Det betyder något att det är ett riktigt historiskt hus och inte en kuliss. Det är ingen film utan det är äkta – på riktigt. 

Ekonomisk press på museet påverkar arbetsmiljön 

Hallwylska museet är ett konkret exempel på det DIK har sett i granskningen av kulturens finansiering: när resurserna inte räcker pressas både människor och miljöer. Johan märker av ett ökat fokus på att vara ”affärsmässiga”: 

– Vi pratar om hur vi ska tjäna pengar. Det är inte fel i sig, men det skapar en stress: om vi inte drar in tillräckligt en månad måste vi jobba hårdare och hitta fler intäkter, till exempel genom fler visningar. Man behöver hela tiden vara på tårna. 

För DIK är kulturens finansiering också en arbetsmiljöfråga. När kulturverksamheter tvingas jaga intäkter påverkas både yrkesutövarna, kvaliteten i verksamheten och möjligheten att bevara och förmedla kulturarvet. Johan och Karin beskriver hur museet ibland tar på sig mer verksamhet än bemanningen egentligen räcker till för. 

– Vi tar nog in lite för många uppdrag i förhållande till hur många vi är. Det gör att vi ibland gör mer än vi egentligen orkar med, säger Johan. 

För museipedagoger kräver varje visning full koncentration. Mellan visningarna är det dessutom mycket annat som ska hinnas med. Man kan ha en dramavisning att byta om till, behöva få i sig lunch snabbt, vara värd i utställningarna, och sedan hålla en ny visning med ett annat tema. Ofta finns det inte direkt någon ställtid emellan, säger Karin: 

– Man skulle egentligen behöva sätta sig ned och bara ladda ur en stund efter att ha hållit en visning. 

Samtidigt ser Karin tecken på förändring. Personalen har fått prata med psykolog och haft workshops om arbetsmiljön, och hon upplever att cheferna lyssnar. 

För Johan landar frågan ändå i resurserna: antingen behövs fler personer på golvet, eller mindre verksamhet. Men mindre verksamhet ger också mindre intäkter – och där uppstår låsningen. 

Att bevara miljön blir svårare när resurserna inte räcker till 

När kulturverksamheter pressas att bli mer affärsmässiga påverkas inte bara personalen. Även själva miljön riskerar att slitas hårdare, menar Karin och Johan. Ett exempel är att museet hyr ut innergården till en restaurang för att få in intäkter. 

– Vilket är förståeligt ur ett ekonomiskt perspektiv, säger Johan. 

Karin beskriver samma dilemma. Det är en ständig balansgång mellan att bevara huset till framtiden och att vilja ta in många museibesökare. Miljön är känslig och slits lätt. 

– Det är jättefint när man kommer hit, men tittar man nära ser man skavanker som hade behövt åtgärdas. I stället ligger fokus på att ta in mer och mer folk, säger Johan. 

– Självklart är museet till för folket. Men det finns gränser både för vad som är rimligt för personalen och vad huset klarar av. 

Hur gör man för att få jobba på museum? 

För den som vill bli museipedagog eller jobba på museum finns det vägar in, även om resurserna är knappa. 

– Vi sitter ju här, så det är inte omöjligt, säger Johan. 

Deras råd till den som vill jobba på museum är att söka praktik, ta tillfälliga jobb, bygga nätverk och våga höra av sig direkt till arbetsplatser. 

– Gör praktik om du kan. Har man inga kontakter i museivärlden behöver man skaffa sig dem. Och plugga något du tycker är kul, till exempel konstvetenskap eller historia, säger Johan. 

– Håll koll när museerna söker sommarpersonal. En liten tjänst som värd eller i receptionen kan snabbt bli en möjlighet att visa att man också kan ta visningar, säger Karin. 

Deras viktigaste medskick är tålamod. 

– De flesta måste nog vara beredda på att arbeta sig upp. Det tog flera år innan vi fick tjänster som vi faktiskt kan leva på, säger Johan. 

Karins tips är lika enkelt som konkret: hör av dig. Det var också ett råd hon fick från DIK:s karriärcoach.  

– Jag har alltid bara mejlat. Det var så jag fick jobb här och på Dramaten. Det kostar ingenting att skicka ett mejl: ibland får man nej, ibland behöver de dig precis då. Mejla många olika ställen. 

DIK:s stöd kring lön, arbetsmiljö och karriär 

För Karin har DIK:s stöd varit viktigt både i karriären som museipedagog och i frågor om villkor. 

– När jag hade varit vikarie som intendent i ett år skulle jag tillbaka till min vanliga tjänst. Jag kände mig lite ledsen, men karriärcoachen var väldigt peppande och uppmuntrade mig att höra av mig till personer jag ville jobba med och bygga nätverk. Det betydde mycket, särskilt när jobbannonserna kan kännas nästan omöjliga att leva upp till, säger Karin. 

– Ibland känns det som att man ska ha 7 000 utbildningar och 50 års arbetslivserfarenhet, men inte vara över 30 år, skojar Johan. 

Både Karin och Johan har också vänt sig till DIK med frågor om arbetsmiljö och villkor, till exempel om raster, arbetstid och vad som är rimligt att acceptera. 

– Ibland behöver man bara få veta vad som gäller. Är det rimligt att vi har så här lite raster? Hur länge får man jobba? Det är skönt att kunna få ett förtydligande, säger Johan, som nyligen blivit suppleant i den lokalfackliga styrelsen och ser fram emot att engagera sig mer. 

Lönen är en annan fråga där DIK:s stöd har varit viktigt.

– När jag skulle ha intendentvikariatet ringde jag DIK och frågade vad som var rimligt i lön. När jag hörde rekommendationen kände jag att “vi måste få upp våra löner”, säger Karin. 

Det individuella stödet är en del av DIK:s bredare arbete för bättre löner, rimliga arbetsvillkor och en hållbart finansierad kultursektor. För Johan hänger lönen ihop med arbetsvillkoren i stort. 

– Det är ett väldigt fysiskt jobb vi har, och det kan vara ganska slitigt. 

– I går hade jag gått 14 491 steg och 40 våningar i slutet av dagen, säger Karin. 

Efter vår pratstund behöver Johan skynda vidare för att ta emot en högstadieklass från Alby, medan Karin ska klippa en film till en utställning. Det sammanfattar mycket av deras arbete: mötet med besökarna, förmedlingen och den digitala produktionen – allt på samma dag. 

När museet öppnar fylls rummen snabbt av besökare. De rör sig mellan montrar, möbler och målningar – i ett hem där varje föremål en gång katalogiserades för framtiden. 

Wilhelmina von Hallwyl visste inte vad framtiden skulle vilja veta mer om. Därför lät hon dokumentera allt. För att historien ska fortsätta tala till nya besökare krävs inte bara engagerade museipedagoger, utan också villkor som gör det möjligt att stanna kvar i yrket.  

 Alla fotografier i reportaget är tagna av Alexander Donka.