218 kronor. Så mycket pengar lägger Sverige på kultur per invånare och månad. Det ska räcka till all offentligfinansierad kultur, till exempel: bibliotek, museer, arkiv, kulturskola, replokaler, orkestrar, teatrar, kulturmiljöer, filmproduktion, offentlig konst och dans. Allt detta och mycket, mycket mer för en krona mindre än vad ett familjeabonnemang på Spotify kostar. Effektivisering i all ära, men det finns ju faktiskt gränser.
DIK släpper under det första halvåret tre delrapporter om kulturens finansiering. Det gör vi för att lyfta den kulturpolitiska diskussionen till ett mer konstruktivt plan. I dag präglas den av magkänsla och ideologiska förhoppningar. Vi vill att den i stället ska grundas i verkligheten, eftersom det gynnar både de som arbetar med kulturen och den breda allmänheten som tar del av den.
Vill du hålla dig uppdaterad om det allra senaste i den kulturpolitiska debatten kan du förresten prenumerera på DIK:s samhällspolitiska nyhetsbrev: ”Koll på kulturpolitiken”.
Prenumerera härTillgången till kultur har blivit ett postnummerlotteri
I Sverige är den kulturella välfärden grundlagsstadgad. Det betyder att alla ska ha likvärdig tillgång till kultur oavsett vem man är och var i landet man bor. Det betyder också att alla som arbetar inom kultursektorn måste få schysta förutsättningar och villkor, så att de kan använda sin kunskap och erfarenhet fullt ut.
Den första del rapporten kom i februari: ”Var i landet lägger man mest – och minst – på kulturen?”. Den visade att tillgången till kultur blivit ett postnummerlotteri och att det offentliga stödet har minskat på alla nivåer. Statligt, regionalt och kommunalt. Kurvorna pekar nedåt oavsett om man räknar på andel av den totala budgeten eller i fasta priser.
De statliga utgifterna för kulturverksamhet lägst på tjugo år
Den andra delrapporten släpps i dag: ”Sverige – sämst i Norden på kulturfinansiering”. I den genomlyser DIK nu kulturens finansiering ur ännu fler perspektiv, dessvärre med samma dystra resultat. Det kan du också läsa mer om i DIK:s debattartikel i Aftonbladet.
De statliga utgifterna för kulturverksamhet som andel av BNP ligger på de lägsta nivåerna på över tjugo år. DIK kan också konstatera att Sverige utmärker sig negativt internationellt med sitt allt svagare offentliga stöd till kulturen.
Sverige ligger även under genomsnittet i EU
När man räknar på kulturens andel av de offentliga utgifterna är Sverige tillsammans med Finland sämst i hela Norden. Även på europeisk nivå har vi halkat efter och ligger nu under genomsnittet bland de 30 länder som årligen rapporterar till Eurostat.
Sverige innehar också en nordisk jumboplats vad det gäller privat finansiering. Utan en stabil och långsiktig offentlig finansiering i botten är det helt enkelt inte speciellt attraktivt att öppna plånboken för kulturen.
Mer pengar löser inte alla problem – men är banne mig en bra början
Kulturen och alla som arbetar med den är alldeles för viktig för att behandlas så här styvmoderligt. Mer pengar löser naturligtvis inte alla problem, men det är banne mig en bra början.
Lyssna gärna på ”Vad är kulturen värd och vem ska betala?” en DIK-podd med Handelshögskolans rektor Lars Strannegård, DIK:s utredningsansvariga Johanna Alm Dahlin och jag.
Den tredje delrapporten kommer i början av sommaren. I den kommer vi att presentera en rad förslag kring hur Sverige ska kunna börja bygga den grundlagsstadgade kulturella välfärden. Den kommer att vara måsteläsning för alla politiker – oavsett nivå och politisk färg – som inte bara vill säga fina ord om kulturen, utan som vill göra något på riktigt.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK