Med en personlig tillbakablick berättar Anna Troberg om hat och hot mot hbtq-personer från 90-talet fram till i dag. Hon reflekterar över den positiva utvecklingen som avstannat och den bristande politiska viljan att agera men också den kraft som uppstår när vi krokar arm.
1991 var jag sjutton år. Det var min första musikfestival. Det var första gången jag träffade en grupp öppet homosexuella tjejer. Det var fantastiskt. Tills ett gäng skinnskallar gick förbi och skrek åt oss. Vår lilla grupp splittrades och när jag gick i väg kastade någon en glasflaska som träffade mig i huvudet. Blödande tog jag mig till ett Första Hjälpen-tält där jag blev hoplimmad. Någon frågade om jag ville göra en polisanmälan. Jag sa nej. En polisanmälan skulle ha inneburit att mina föräldrar fick veta något om mig som jag inte var redo att berätta.
2003 hade jag kommit ut ur garderoben och gick tillsammans med tusentals andra genom Stockholm i Prideparaden. Jag kände mig lycklig och trygg. Tills ett gäng Nationaldemokrater stormade paraden alldeles framför mig och mina vänner. På några sekunder trasades tryggheten sönder, men jag hade ändå tur. Några liv förändrades för alltid.
2017 stod en man ensam i Almedalen i tyst protest mot Nordiska Motståndsrörelsen. Jag ställde mig bredvid honom. Och där stod vi medan nazisterna oavbrutet filmade oss och gjorde skenutfall mot oss genom att om och om igen svepa förbi oss så nära man kan komma utan att faktiskt röra. Mannens enda trygghet var en volym Gunnar Ekelöf-dikter. Min var en regnbågsflagga. Vi var sårbara. Ingen skulle hinna till vår undsättning om nazisterna ändrade taktik.
Jag har berättat detta tidigare och jag berättar det igen för att det fortfarande behövs. Under de här åren blev mycket trots allt bättre för oss hbtq-personer. Lagar blev mer jämlika och allmänhetens attityder förändrades sakta men säkert till det bättre. Men, de senaste åren har den positiva utvecklingen avstannat.
Att hetsa mot hbtq-personer blir för vissa politiker en effektiv karriärboost
Den politiska viljan att göra oss hbtq-personer helt lika inför lagen tycks ha sinat. Hbtq-personer utvisas till länder där de riskerar förföljelse och död. Faktum är att högt uppsatta politiker numera öppet kan hetsa mot hbtq-personer utan att det får några negativa konsekvenser för dem. I det egna partiet ger det en effektiv karriärboost och politiska samarbetspartners väljer att tyst vända bort blicken för att inte uppröra den delikata maktbalansen som givit dem den bräckliga regeringsmakten. Det är ovärdigt, skamligt och farligt.
2023 tvingas bibliotek, museer och kommunikationsavdelningar göra riskanalyser för att överhuvudtaget kunna leverera sagostunder, utställningar och information med regnbågstouch. Hat och hot har blivit vardag. I veckan tvingades Transkollo 2023 för barn upp till tolv år att ställas in på grund av en allvarlig hotbild. Pridefestivaler hotas. RFSL har inlett ett samarbete med ett privat säkerhetsföretag för att öka hbtq-personers trygghet.
Låt er inte luras av en veckas politiskt viftande med regnbågsflaggor
Budskapet från högerextremisterna är tydligt: Hbtq-personer är inte önskvärda och deras allierade ska skrämmas till tystnad. Budskapet från regeringen är… Ja, vad är det egentligen? Utvecklingen de senaste åren borde ha lett till omedelbara åtgärder, men varken den förra eller den nuvarande regeringen har dragit i handbromsen. Låt er inte luras av en veckas politiskt viftande med regnbågsflaggor om året. Frånvaron av konkreta åtgärder skickar tyvärr bara ett budskap: Ni hbtq-personer får klara er bäst ni kan.
Att var och en ska klara sig bäst hen kan är ett budskap som aldrig fallit fackföreningsrörelsen i smaken. Fackföreningsrörelsens hela idé vilar på att man hjälps åt och tar hand om varandra. Det är den grundidén som ger oss muskler och reell möjlighet att göra skillnad. Vi jobbar varje dag för att människor ska få uppleva respekt och jämlikhet på jobbet. Det kan vi bara göra om detsamma finns i resten av samhället, i vardagen utanför jobbet. Faktum är att om de mörka krafterna vinner kan facket inte göra något alls – inte ens existera.
Det finns en urkraft som mörkermännen underskattar
De antidemokratiska och diskriminerande krafterna i samhället mobiliserar just nu på bred front, men jag ser också något annat. Jag ser hur alla de organisationer som arbetar för något betydligt bättre och inkluderande sluter upp och krokar arm med varandra. Det finns en urkraft där som mörkermännen kraftigt underskattar. Och med den fantastiska urkraften i ryggsäcken önskar jag er alla en riktigt fin sommar.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK